Efter Sovjetunionens fall blev Saparmurat Nijazov Turkmenistans president 1991. Han insåg snart att Turkmenistan efter ockupationen inte hade någon nationell identitet kvar. Nijazov hade dock snart en så väl intelligent som ödmjuk lösning på problemet: Varför inte låta bygga landet runt hans egen avbild? Sagt och gjort uppförde Nijazov guldstatyer av sig själv och sin mor över hela landet. Bland de mest berömda är statyn placerad mitt ute i Kamaruöknen samt statyn placerad på neutralitetsbågen i huvudstaden som konstant roterar så att Nijazovs avbild alltid är riktad mot solen.
Nijazov var även han (precis som många andra diktatorer) en flitig författare. Bland annat skrev han Ruhnama ”Själens bok”, ett nationalepos. Lämpligt nog hade alla gamla turkmeniska böcker rensats ut under Sovjettiden så idag är det i princip bara Nijazovs böcker som kan gå att låna på landets bibliotek. Dock finns det inga bibliotek på landsbygden. Nijazov fann det nämligen lämpligt att stänga dessa då han ansåg att ingen på landsbygden ändå kunde läsa. Och när han ändå var igång flyttade han alla sjukhus till huvudstaden, för varför ska man arbeta på landsbygden, när man lika gärna kan arbeta i staden?
Landsfadern genomförde även en rad oerhört viktiga lagändringar för befolkningen i landet. Exempelvis fick mannliga tv-reportrar inte fick bära smink (Nijazov tyckte det var svårt att se skillnad på vilka som var män och vilka som var kvinnor). Han införde även totalförbud mot rökning i landet (kusligt nära tidpunkten då han själv försökte sluta röka). Och slutligen, efter noga övervägning, förbjöds även långt hår, skägg och guldtänder.
